Först idag läste jag DN Debatts artikel från onsdag 13 februari (ursprungligen 9 februari) om ”Nya Karolinska stänger för bröstcancerpatienter”.
Rubriken fick mig att hoppa till och i tanken genast ansluta mig till alla före detta behandlade eller dagens cancerpatienter. När man som jag stressat läser igenom artikel efter artikel är det svårt att få ett ordentligt helhetsbegrepp och svaren på frågor jag har finns inte. Jag känner bara en känlsa av besvikelse. Avsändare för artikeln jag syftar på är Bröstcancerföreningarnas riksorganisation och Bröstcancerföreningen Amazona, så deras avsikter och oro är naturligtvis befogade.
HOPPET ÄR AVGÖRANDE OCH TRYGGHET LÄKER MENTALA SÅR
April är den månad då jag fick min sista behandling mot bröstcancer år 2005. Tack vare delaktighet i ett europeiskt forskningsprojekt har jag haft turen att få extra undersökningar både under behandlingarna och efteråt och dessutom vet jag att jag bidrar till forskningen på ett sätt. Att ha samma plats att åka till, ha rutiner för behandlingarna och turen att få den bästa läkaren jag någonsin haft, som också engagerade sig i forskning, kändes tryggt och underlättade min läkeprocess.
Men under hela behandlingstiden, varje timme och minut, finns bara en tanke och ett hopp innan man slås ut av alla mediciner, och det är ”I morgon kanske är just DEN dagen då botemedlet är klart. Kanske kommer läkaren in till just mig med en helt ny medicin som kommer ta bort allt obehag och smärta. I morgon!”.
”Stockholm har under lång tid lyfts fram som ett föredöme i Europa när det gäller överlevnad i bröstcancer. En viktig anledning är den nära kopplingen till universitetssjukhusets forskning.”
Personligen har jag sett Nya Karolinska som en vision som det ultimata forskningscentrumet och som kommer locka experter från hela världen. Forskningen har gått framåt och måste fortsätta gå framåt för samtliga sjukdomar. Att överlevnadschanserna ökar och tron på att cancer kan botas någon gång i framtiden är ju det som håller många patienter vid liv.
Att det redan idag finns nya typer av behandlingar och små hjälpmedel som gör att vardagen blir enklare under en behandlingstid är tack vare patienters samverkan, forskning och att människor vågar testa. Det är ju ett samarbete det handlar om.
FRÅGOR SOM DYKER UPP
- Vad händer med den framtida forskningen runt bröstcancer och de forskningsprogram som redan pågår?
- Rent konkret och organisatoriskt, VAR kommer patienters behandlingar och undersökningar ske dessa att ske och hur påverkar detta kopplingen till forskningens nya resultat för just bröstcancer?
- Blir det eventuellt en förbättring när det gäller köer till vårdplatser?
”Att bygga en sammanhållen verksamhet för all cancervård – och utesluta bröstcancervården – är fullkomligt obegripligt.”
Kommer det verkligen att bli så? Jag hoppas att det nya förslaget blir det bästa möjliga och att ”Karolinska sjukhuset” som var mitt hem under 1 års tid förblir ”mitt” sjukhus för framtida besök.