Att förlora en god vän är ofattbart och tungt

Att förlora en god vän är ofattbart och tungt

haverdalstrand

Nu har det gått ett litet tag. Hela fem dagar sedan det där hemska beskedet kom att en av våra närmsta och bästa vänner gått bort. Så fruktansvärt, onödigt och helt ofattbart. Bara att förstå att vi aldrig mer kommer kunna träffa honom igen, att skratta ihop, att reta upp sig på saker och ting med, att bara vara tillsammans. Tankarna går naturligtvis hela tiden till hans syster med familj. Och det är även väldigt kämpigt för min sambo då det är den bästa vännen sedan barnsben som ryckts bort ur livet.

Hjärnan jobbar för högtryck att försöka förstå det rent praktiskt, hur det kunde hända och hur det gick till och varför. Led han? Det känns som ett olustigt avsnitt ur en kriminalserie. Och att försöka förstå (via ett skruttigt Google Translate) medias artiklar på ett annat språk där de skriver om svensken som omkom vid badstranden är inte det lättaste.

Livet rullar på, solen skiner och människor skrattar. Inte för att man glömmer bort det en enda sekund från det att vi fick beskedet, men hjärnan verkar tränga undan det som är för hemskt att ta in och placerar detta i en vrå längre bak i huvudet under korta stunder. Och emellanåt kastas fokuset hänsynslöst om då saker och platser påminner om vännen.

Så vila i frid kära du och jag skulle gärna följa med tillbaka till platsen där det hände och försöka förstå tillsammans med dina närmsta. Jag hoppas att detta kan ske. Vi är evigt tacksamma för alla fina minnen som lever kvar så länge vi lever och kan berätta om dig.

Lämna ett svar